jag har gått och blivit förälskad, trodde inte att ja kunde binda mig till något så fort och något så litet som inte ens kanske kommer vara kvar hos mig. OM dom överlever så kommer ja aldrig att kunna lämna bort den andra till min syster (dock har jag inget val). Ja kommer att gråta och känna mig vilse och förlorad.Sitter och kollar på medan dom ligger och sover i mitt knä, något som jag matar flera ggr om dagen, några som ja själv har försökt att behålla livet på och försöker att få dem bli så ompysslade som ja bara kan! JAG ÄLSKAR MINA KATTBEBISAR! ♥ Nu har jag agerat "mamma" till dom i över en vecka och igår fyllde dom 4 veckor! Jag hoppas av hela min själ att dom kommer överleva detta och att jag är stark nog att hjälpa dom!

HAHA nu när ja läser igenom detta så låter de som ett skit barnsligt inlägg, vissa kommer att tycka och tänka att jag är barnslig och att det bara är katter, men för mig är dom mycker mer än bara kattbebisar. Det är dom som får mig att faktikst gå upp på morognen, att vara vaken och får min vardag att rulla på! Jag är så glad att jag bestämmde mig för att försöka att rädda katterna och jag hoppas verkligen att jag lyckas! Nu är de matdax för dom så liven!